i´d tryed but all the pain gets in the way

Once all alone
I was lost in a world of strangers
No one to trust
On my own, I was lonely
You suddenly appeared
It was cloudy before but now it's clear
You took away the fear
And you brought me back to the light
You are the sun
You make me shine
Or more like the stars
That twinkle at night
You are the moon
That glows in my heart
You're my daytime my nighttime
My world
You're my life
Now I wake up everyday
With this smile upon my face
No more tears, no more pain
'cause you love me
You help me understand
That love is the answer to all that I am
And I'm a better man
Since you taught me by sharing your life
You gave me strength
When I wasn't strong
You gave me hope when all hope is lost
You opened my eyes when I couldn't see
Love was always here waiting for me

smärtan man känner av en saknad är slående. ibland pallar jag bara inte trycket. jag pallar inte att dom ska visa hans obduktion, och jag pallar inte att dom stämmer hans läkare, jermaines j*kla låt. jag orkar inte med längre. jag orkar inte sitta och kolla när dom disrespekterar honom. och det finns inget jag kan göra. det är det värsta. jag fattar ingenting. jag lider med paris, prince och blanket och jag mår rent utsagt piss. jag orkar inte äns öppna ögonen. jag tänker på allt det han har gjort för denna värld. hur ödmjuk han var, hur generös han var, hur begåvad han var. varför fick han allt skit tillbaka. de säger att han inte bryr sig om dom snackar skit om honom. men sanningen är att fansen, michael-familjen bryr sig. mer än vad någon kommer fatta. tror ni inte att michael skulle bry sig om hans fans mådde piss? mjo. alltså.
man hör hela tiden, och jag fattar själv. man ska vara så himla stark hela tiden. man ska "smile, even though your heart i aching" jag har börjat frågesätt hur lätt det verkligen är.. jag säger det igen. jag fattar inget. och ingen fattar vad jag menar. ingen orkar bry sig, men det är jag glad för. jag vill bara gå i ide tills smärtan försvinner. tills såren har läkt, men ärren kommer ju alltid svida. det är så det är. och jag ska försöka hantera det. men förvänta er inge mkt från mig. som sagt. jag kan ju knappt öppna ögonen

jag har överlevt 550 dagar utan honom.